Christoph Willibald Gluck

Christoph Willibald Ritter von Glucks roll i musikhistorien är inte oansenlig; tillsammans med poeten Ranieri Calzabigi formulerade Gluck ett manifest för operakonstens reformering. Mellan Monteverdi och Gluck hade operan changerat till en arena enbart för sångarna, med oändliga arior staplade på varandra. Det var opera renons på det dramatiska, vilket törhända bra för kastratsångarnas karriärer men katastrofal för konstformen opera som sådan.

Christoph Willibald Gluck tyckte på goda grunder att operan förlorat sin trovärdighet som musikteater betraktad och menade därför att librettot dels måste väljas med omsorg, dels ges en starkare ställning, följaktligen att rollerna måste skådespelas bättre, recitativen bli fler, sångarna måste sluta improvisera osv. I sina egna operor gjorde han uvertyren till en del av handlingen, höll nere antalet arior och sökte i övrigt komponera musiken så den förstärkte librettots dramatiska höjdpunkter.

Glucks egna bästa operor är Orfeo ed Euridice och Iphigénie en Tauride.