Carl Nielsen

Carl August Nielsen är något så ovanligt som, i den skara av högoktaniga klassiska kompositörer världen sett passera, en dansk som är nästan hopplös att epokbestämma. Han experimenterade i sin musik men är ändå ingen modernist. Han sneglade åt det folkloristiska men är knappast nationalromantiker. Nielsen liknar något Samuel Barber, en neoklassiker smittad av det moderna. Eller om det är tvärtom.

Carl Nielsen var ett mångmusikaliskt barn som spelade såväl piano, trumpet som violin. I vuxen ålder fick han plats som violinist i Det Kongelige Theaters orkester, för att småningom hamna i dirigentpulpeten där. Han äntrade även pulpeten som mycket uppskattad gästdirigent vid Göteborgs symfoniorkester.

Bland Nielsen verk utgör symfonierna en självklar stomme, med den outsläckliga - uudslukkelige - fjärde symfonin som höjdpunkt. I övrigt kan han skriva hem om en kompetent bredd bland genrerna, med operan Maskarade som utropstecken.